Jack A: Det skulle kunna hända dig

Denna E-bok är inget för äckelmagade. Det är en rapport från en tillvaro där spriten stjälper mer än den hjälper. Det handlar om att bli vuxen - eller inte. Ett val mellan flickvännen och suparpolarna. Allt till tonerna av Göteborgsbandet Jävlaranamma.
   Huvudpersonen väcker inte mycket sympati, men man vill ändå veta hur det går. Historien slutar lyckligt, eller väntar del två runt hörnet? Detta är hur som helst utmärkt läsning i januari när många börjar ett hälsosammare liv. Alkoholen visar sin sämsta sida men leder till en tänkvärd liten berättelse. / Johan

Johans läslista 2011

Lewis: Sivertronen
Hagnell: En skruv lös
Savic: Putin och ryss-skräcken
Phoenix: Just dance - The Biography
Bulgakov: Mästaren och Margarita
Mustaine: A life in metal
Källström: Mörkersikt
Hoskyns: Low side of the road
Davis: LZ '75
Weldon: En hondjävuls liv och lustar
Sanson: Fallet med de försvunna böckerna
Tegner: Access all areas
Follett: I minnets labyrint
Mudrian: Choosing death
King: Staden som försvann
GW Persson:  Den döende detektiven
Thomson: Skräck och avsky i Las Vegas
Nesbø: Rödhake
Hellberg: Sankte Per
Nesbø: Kackerlackorna
Coben: Spelaren
Lapidus: Livet deluxe
Lappilainen: Martin Kellerman
Johannesson, Klingberg: Blod eld död
McKagan: It's so easy and other lies
Flygt: Outsider
Brand: Min booky wook
Theorin: Sankta psyko
Keppler: Eldvittnet
GW Persson: Gustavs grabb

The name is Mckagan, Duff McKagan

Döden är ständigt närvarande i Duff McKagans självbiografi "It's so easy and other lies". Som barn har Duff en nära-dödenupplevelse, två av hans vänner går bort redan innan Guns 'n Roses slår igenom och i maj 1994 kollapsar bukspottkörteln för den gravt alkoholiserade basisten.
   McKagan börjar ett helt nytt liv, där han först genom cykling och sedan kampsport driver gifterna ur sin kropp.

"What we have here is failure to communicate"

Cool hand luke (1967)

Liksom Slash har McKagan under de föregående (makalöst framgångsrika) åren hellre tigit och stannat i dimman än konfronterat Axl Rose om dennes växande ego och divalater. McKagan hävdar att bandkemin fallerade så tidigt som 1989. Sorglig läsning.

   Förutom ett litet återfall 2005 är resten av boken, och livet, en dans på rosor för Duff.. Han bildar familj med sin tredje fru, läser på universitet och bildar Guns-fortsättningen Velvet Revolver. Med Steven Adler blir McKagan den tredje G n'rmedlemmen som skriver bok. Vågar man gissa att näste man blir Izzy Stradlin?
/Johan

Russell Brand: Min booky wook (Basil förlag)

Det känns lite konstigt att läsa en självbiografi av någon som man knappt vet vem det är. Det jag visste om Russell Brand sedan tidigare är att han är ihop med Katy Perry (gift till och med) men det är typ allt. Nu, efter ett par dagar med boken vet jag att han är, eller har varit en kombination av: sexmissbrukare, knarkare och alkoholist. Russell Brand är med andra ord som artister i allmänhet (!) Det står ”dålig karaktär” skrivet i pannan på honom, och ändå tittar man bara på hans roliga frisyr. Främst är Brand tydligen ståuppare. Ganska bra också, att döma av Youtube.
   Hans bok är tokärlig och det verkar rimma med personligheten. Tråkigt nog slutar den redan 2007, ska boken ändå ges ut på svenska är det väl en fördel om den når nutiden? Gillar man engelska excentriker är självbiografin ändå ett måste. Russel Brand är superbrittisk – och superexcentrisk. /Johan

Unni Drougge: Förkunnaren

Unni Drougge har redan knåpat ihop Berit Hårdbok nummer 2 (här recenseras den förra) men kanske var hon lite väl snabb. För kallar man en bok för "deckare" förväntar jag mig nog mord lite tidigare än på sidan 298! Nä, ska man genrebestämma "Förkunnaren" så rör det sig om en humoristisk samtidsroman med kriminella inslag.

   Berit Hård är arbetslös och tvingas motvilligt bevaka artisten Lotus af Love och dennes alltmer besynnerliga karriärsdrag. Redan på namnet kan man ana att Thomas di Leva står som förebild, men även Knutbypastorn och Beatles gamla guru Maharishi Mahesh Yogi lurar i den skenheliga karaktären. Jobbet tar Berit till hippiefestivaler och ashram i Indien och givetvis hittar Berit sängpartners lite här och var, precis som i förra boken.

  Det är personskildringarna som är Drougges styrka, men själva plotten känns inte riktigt genomarbetad. Boken kunde lätt ha kortats med 100 sidor, då hade väntan på brotten varit uthärdligare. Men man har fortsatt roligt i Berit Hårds sällskap. Hon måste dessutom vara en av ytterst få murvlar som helst lyssnar på progmetal av Dream Theater och Pain of Salvation.
/ Johan

Monster

Jag läser om Monster. Om riktiga sådana. Seriemördare har alltid intresserat mig, de fiktiva vill säga. Inte bara i bokform, jag älskar tv-serie som Criminal Minds och fantastiska Profiler. Men hur mycket vill jag egentligen veta om deras förlagor, om männen och kvinnorna som faktiskt begått vidrigheterna i verkliga livet. Jag vet inte om de är så jäkla fascinerande jag. Vi får se vad Micael Dahlén har att komma med.

/Helena

Camilla Läckberg Änglamakerskan

Jag har just läst ut Änglamakerskan och det är inte alls svårt att förstå att Camilla Läckberg är Sveriges mest säljande författare. Jag tycker personligen inte att hon är bäst, kanske inte ens topp fem, men så snart en ny bok släpps så måste jag läsa den bums. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som lockar så.

Påsken 1974 försvinner en familj spårlöst från ön Valö utanför Fjällbacka. När polisen efter ett anonymt tips kommer dit ser de påsklunchen uppdukad på bordet, men alla är borta utom 1-åriga Ebba. Gåtan förblir olöst, Ebba växer upp hos sin adoptivfamilj och får senare en son. När sonen omkommer i en olycka bestämmer sig Ebba och hennes man för att återvända till Valö och rusta upp det gamla huset, starta en Bed & Breakfast och försöka hitta tillbaka till varandra. Knappt har de hunnit dit förrän de utsätts för mordförsök och Tanumshedepolisen drar igång en utredning som kanske också kan ge svaret på vad som hände den där påsken.

Läckberg låter sin vana trogen nutid och dåtid löpa parallellt genom boken, det är ett knep jag vanligtvis inte uppskattar något särskilt men hos Läckberg fungerar det förvånansvärt bra. Sen Olycksfågeln kom ut tycker jag att böckerna blir bättre och bättre. I Änglamakerskan  får vi stifta bekantskap med det nya riksdagspartiet Sveriges Vänner, en högaktuell tråd som jag tyvärr tycker hastas över mot slutet - det hade kunnat bli en bra story att spinna vidare på i nästa bok.
Trots att jag gillar Läckbergs böcker så kan jag inte komma ifrån att jag verkligen inte gillar Patrik och Erica. Persongalleriet är inte särskilt spännande överhuvudtaget om man ser till den återkommande skaran, men huvudpersonerna är i mitt tycke extremt ointressanta.

/Helena

ViLäser

Johan:
Halvvägs in i It's so easy av Duff McKagan.
På kö står Torbjörn Flygts Outsider.
Stör mig på att McKagans bokrygg släppt i limningen.

Helena:
Halvvägs in i Läckbergs Änglamakerskan.
På kö står påbörjade Mo Hayders Tokyo
Hoppas på bättre flow i läsandet snart, det är ju säsong för tusan.

Blod Eld Död – en svensk metalhistoria

Blod Eld Död – en svensk metalhistoria, Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg

I takt med att hårdrocken har blivit folklig så har också tramsigheten ökat. Det är helt enkelt inte farligt med metal längre – eller? I ”Blod Eld Död – en svensk metallhistoria” slipper man tramset. Boken koncentrerar sig på människorna som verkligen ÄR metal på riktigt. Eldsjälarna, visionärerna och i och för sig också de RIKTIGA galningarna.

   Fokus ligger på den stora svenska death metalvågen kring 1990 samt black metal några år senare (här får även Norge vara med på ett hörn).  Bortgångna nyckelpersoner som Pelle ”Dead” Ohlin och Quorthon porträtteras och fanbärare som Nifelheim och Entombed beskriver det inte alltför glamorösa turnélivet. Watain representerar nuet och kanske även framtiden.

   Ibland blir det riktigt jobbigt att läsa, som i kapitlet om suicide metal och främst bandet Shining, misären skildras så utstuderat att man själv mår fysiskt illa. Författarna Johannesson och Klingberg skönmålar sällan men är heller inte överdrivet kritiska till sina intervjuobjekt.  Ofta tillämpas fluga-på-väggentekniken med lyckat resultat. Något liknande har aldrig givits ut i bokform på svenska så den här boken är mycket välkommen, och ett måste för oss som tycker att hårdrock skall vara på allvar. Nåja, i alla fall till 95 procent.

/Johan

Johannes Källström: Offerrit

Det är något läskigt med kyrkokörer på landet. Kanske beror det på Änglagård och Hem
till byn, men det har liksom inte bara med lovsång att göra. I Johannes Källströms
första roman är de andliga krafterna mörka och både Abrahams offer av Isak i gamla
testamentet och Don Quijote av Cervantes dyker ständigt upp i boken. Och så den där
läskiga kyrkokören då...
   Berättelsen tar sin början i ett få-den-gamla-bruksorten-på-fötterprojekt men
hamnar snart i en härva av mord, ockultism och situationer där man inte kan vara
säker på vad som sker på riktigt och vad som är inre skeenden i människor.
Kriminalkommisare Owe Tycho blir både insyltad och upplösare av dramat, språket
är liiite gammaldags men det passar den lantliga stämmningen. Johannes Källström
uppfyller knappast hjulet igen med sitt författarskap men han bygger vidare på en
stolt tradition där religion, moraliska spörsmål och brottslighet blandas. Nästa
bok kan bli ett riktigt mästerverk.
/Johan

Mörkersikt - Annorlunda sagor om kaos

Johannes Källström debuterade med den här novellsamlingen 2009 och nu har den kommit i nytryck på Massolit Förlag. Historierna skildrar människor som på något sätt hamnar i fara, förvandling, sjukdom eller liknande. Stilen påminner en del om Edgar Allen Poe och Stephen King och det är ju inga dåliga förebilder.

Källström anknyter ibland till folksagor men den kopplingen är ganska vag. Detta är främst ett gott hantverk och ibland kan man förutse vad som kan hända härnäst, ibland inte. Något som stör läsupplevelsen är dock att boken inte verkar helt igenom korrekturläst. Punkter saknas eller sitter på fel ställe, någon gång kommer synonymer i följd i samma mening. Jag hoppas att nästa bok, betitlad Offerrit, har fått en noggrannare översyn för det här är en författare att hålla ögonen på.

/Johan

Helia Phoenix: Lady Gaga - Just Dance, The Biography

Kan man skriva en biografi om någon som inte ens har fyllt 25? Tydligen, Helia Phoenix har sammanfattat Lady Gagas liv fram till 2010 och det blev något av en snabbspolad dagbok, just på grund av den korta tidsrymden. En skandal per kapitel ungefär, men också en god insikt i skapande och karriärbyggande. Gaga växte upp i New York med välbärgade föräldrar och en stadig diet av 70- och 80-talets arenarock. Senare blev Madonna och Britney viktiga förebilder. Hon gick på flickskolan Sacred Heart där även Hiltonsyskonen gick – inget för fattiglappar. Gaga började uppträda tidigt, ofta till eget pianokomp, men visade också stort intresse för mode och dans.

Den välresearchade boken är kanske inte särskilt kritisk, men det finns inte så mycket att kritisera – Gaga har inga barn hon kan försumma. Hon har knarkat mer för att hennes idoler har gjort det än för att glömma en taskig uppväxt – för hon har inte haft en taskig uppväxt! Alla som hjälpt Gaga i karriären får credit och den kritiska punkten kommer snarare nu, i år – hur ska hon lyckas följa upp framgången?

På en punkt är jag besviken på boken – bilderna. Det är bara nutida scenbilder, som man kan se i vilken blaska som helst. Inga bilder från barndom, skola, tidiga uppträdanden eller nåt annat historiskt intressant dokument av typen textskisser, kostymsketcher eller scenbyggen. Det lär komma fler Gagabiografier med tiden.

/Johan

Vladislav Savic: Vladimir Putin och rysskräcken

Titeln är lite missvisande. Boken handlar inte så jättemycket om Putin, och är definitivt inte en biografi. Den handlar om Ryssland - det nya Ryssland efter östblockets fall. Vladislav Savic har sina rötter i trakterna och han har jobbat som utrikeskorrespondent i öst i många år. Speciellt inledningen av boken ger en god bild av det slitsamma, dramatiska och ibland direkt livsfarliga jobb han ägnat sig åt. En sak är säker: Ryssland är ett konstigt land, och Ryssland är oerhört olikt Sverige. Det är nog därför vi är, eller i alla fall har varit så rädda för ”ryssen”.


Om vi ska återgå till Putin kan man konstatera att denne hade det väl förspänt när han tog över efter Boris Jeltsin. Jeltsin var försupen och schabblade bort sina sista år vid makten. Putin är helnykterist och gjorde ett handlingskraftigt intryck. I ett land där alkoholen ger männen en så låg medellivslängd som 59 år ter sig en nykter president som en frälsare.

Men jag tycker boken är svårläst, den gapar över för mycket. Mängden småkonflikter och diplomatiska klavertramp gör att man bara mäktar med ett par sidor i taget. Inte lär vi heller känna den vanlige medelryssen. Om han ens finns.

Kanske kommer vi svenskar aldrig att kunna förstå Ryssland, på samma sätt som Israel-palestinakonflikten förbryllar. En sak står dock klar när man slår igen boken: Ryssland kommer aldrig att invadera Sverige – de har nog med inre stridigheter för att vilja utvidga det redan gigantiska landet.

/Johan

Jag minns Dag Finn och hans snopp

Jag sitter och bläddrar i boken om Okej, tittar mest på bilderna, gör några små nedslag i texterna. Jag är född 77, lite för ung för att Okej ska ha haft den där enorma påverkan på mig som tidningen alldeles säkert hade på dem som var tonåringar då det begav sig. Men jag har äldre syskon som fostrat mig väl, när syrran bytte ut planscherna på W.A.S.P och Alice Cooper för nyare fynd var jag snabb att norpa och tapetsera väggarna med dem. Jag var väl 8 och tyckte det var hur coolt som helst med köttslamsor och kedjor.

När jag tittar på bilderna idag så är de ju helt galna. Hysteriskt roliga i många fall, men helt galna. Hur kom de på allt.
Jag bläddrar i boken och minns inte att jag sett alla tuttar och minimala trosor. Uppfriskande dock att alla ser så glada ut mitt i allt det där nakna. Det är inte särskilt mycket porrplut utan uppriktigt glada miner. Jag antar att de flesta tycker att det var kul att få vara med, och att kläderna droppades utan övertalning.
Nej, tuttarna minns jag inte direkt. Men jag minns ju Dag Finn där i badkaret. Dag Finn och hans snopp.

/Helena

John Ajvide Lindqvist: Människohamn

Vatten, vatten bara vanligt vatten. John Ajvide Lindqvist sätter fingret på människans rädslor. Vi är rädda för vatten. Vi är rädda för barn ska försvinna – och då gör de det. Spöken från 80-talet terroriserar på flakmoped och en insekt i en tändsticksask ger oanade krafter.

Havslandskapet känns igen från Johan Theorins böcker men är än mer skruvat hos Ajvide. Kopplingen till Lovecraft finns där - ondskan bor i havets djup, krälar upp på land och har ni inte läst ”Skuggan över Innsmouth” så är det hög tid. Det var hög tid att jag läste Människohamn också, den är ju ändå två år gammal.

Jag blir inte besviken. John Ajvide Lindqvist gör det overkliga verkligt. Ibland undrar man om han själv är på riktigt. En spökskrivare, sanna mina ord. Havet är djupt...

/Johan

Dannyboy

När man inte vet om det kommer vankas böcker i julklapp så är det lika bra att köpa på sig några själv. Sen kan man ju vara lite lagom mystisk och märka klappen med "... önskar Tomten".

Daniel Åbergs Dannyboy och kärleken och Vi har redan sagt hej då är böcker som jag tänkt att jag ska läsa, men sen har det inte blivit av. Strax innan jul slog jag till efter att Daniel twittrat om snabb leverans för klappsugna, perfekt läsning i mellandagarna tänkte jag. Så försvann min avi på posten (drullar) och jag kunde inte hämta ut böckerna förrän idag. Men nu sitter jag här med min lite försenade julklapp till mig själv och är ytterst förväntansfull.
Har ni läst?

/Helena

Det fördolda, Den fördömde

I julas gick Den fördömde på SVT, en kriminalserie i två delar med Rolf Lassgård i huvudrollen. När jag såg trailern så tänkte jag att det här var precis min grej, men det tog ytterligare ett par dagar innan jag kopplade att serien bygde på boken Det fördolda av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt. Jag gladde mig först åt att inte ha läst boken, men sen fick jag den i julklapp. Skulle jag läsa, skulle jag se på tv? Ett riktigt litet dilemma.

Jag kunde inte hålla mig utan började läsa. Hann med en tredjedel och tänkte att jag kunde se första delen av serien, läsa ut boken och sen se den andra och avslutande. Men fallet löstes redan under juldagen, jag hade missat att del två rörde en helt annan historia.

Jag gillade Den fördömde, tycker att Lassgård var ett lysande val. Men frågan är om jag vill läsa de kommande böckerna om psykologen Sebastian Bergman eller om jag ska hoppas på en fortsättning på TV-serien. Kommer andra boken att ha samma story som del 2 i Den fördömde så kanske man likaväl kan vänta på den 3e. Men om den 3e innebär en ny omgång med Lassgård på tv, ja då har vi oss ett riktigt litet dilemma igen.

/Helena

Viveka Hagnell: En skruv lös

Under en dryg tioårsperiod 1982-1993 var Galenskaparna och After Shave kungar av svensk humor. Det fanns konkurrens t ex från Helt Apropå och Lorry, men GAS var så mycket mer. Det var revyer som Skruven e lös och Cyklar, TV-serierna Macken och En himla många program, filmer som Leif och Stinsen brinner och så den magnifika dansbandsoperan Grisen i säcken. Vid tiden för TV-serien Tornado var det dock generationsväxling – Killinggänget tog över stafettpinnen, precis som GAS tog den från Hasseåtage tio år tidigare.

Viveka Hagnell håller nog inte med mig – i hennes ögon är GAS fortfarande på topp. I boken ”En skruv lös” går hon minutiöst igenom alla produktioner och hittar försonande drag i det mesta. Kanske beror det på att hon är i Galenskaparnas egen ålder medan jag är 20 år yngre och därmed mer mottaglig för yngre förmågor – eller ska jag ge senare alster som ”Lyckad nedfrysning av herr Moro” och ”Monopol” en ny chans?

Boken är som bäst när GAS själva kommer till tals, eller när man får veta lite om deras liv vid sidan av GAS. Mest tråkigt är det när allt först gås igenom kronologiskt, och sedan uppdelat var för sig i revyer, filmer och TV-serier. Det blir en mängd upprepningar, ibland ordagrannt, och det känns onödigt. Hagnell drar dock en del intressanta slutsatser och även paralleller till nyss nämnda Hasseåtage och även Monty Python. En ren intervjubok med lite utvikningar av författaren hade varit att föredra. Det känns rätt onödigt att förklara handlingen i Macken när alla som läser boken redan kan den utan och innan.

Kul är dock en diger samling av recensentröster vid revy- och filmpremiärer. Det tyder på god research och fångar tidsandan. Bilderna är lagom många och väl valda. Vi får också veta lite mer om resten av produktionsapparaten Kulturtuben och människorna i den. Slutsatsen blir att med mer intervjuer och mindre beskrivningar hade boken blivit en fullträff. Men den åstadkommer det viktigaste: den får en att vilja tumma på vhs-kassetter och dvd-boxar än en gång…

/Johan

Helenas söndagsenkät del 2

Ok, jag kan inte heller låta bli. Bokbabbels söndagsenkät del 2, the Helena edition.

26. Favoritkokbok?

Här lagas inte särskilt avancerad mat, en 15 år gammal upplaga av Vår kokbok som jag fick när jag flyttade hemifrån är fortfarande favoriten. Ska jag testa nåt nytt så letar jag hellre inspiration på nätet.

27. Mest inspirerande bok du läst i år (fakta eller fiktion)?
Hello Kitty Must Die fick fart på den cyniska sidan av min humor, och den sidan gillar jag.

28. Favoritlässnacks?
Låter helst bli att äta när jag läser

29. Nämn ett fall där hypen förstörde din läsupplevelse?
Jag är mer lättpåverkad än jag skulle vilja och får ofta höga förväntningar när en bok hypas, det medför att jag lätt blir besviken.

30. Hur ofta håller du med kritikerna angående en bok?
Inte särskilt ofta

31. Vad tycker du om att ge bra/dålig kritik?
Det är en svår konst att ge dålig kritik tycker jag. Jag vill inte såga för sågandets skull, det ska tydligt framgå vad det är jag inte gillar, det kan ju vara egenskaper hos en bok som andra faktiskt letar efter.

32. Om du kunde läsa på ett främmande språk, vilket skulle du välja?
Ryska hade ju varit fantastiskt.

33. Mest skrämmande/hotfulla bok du någonsin läst?
Jag skräms inte av skräck, jag tycker det är upplyftande. Men Låt den rätte komma in tyckte jag verkligen hade ett par ytterst obehagliga sekvenser.

34. Skrämmande/hotfull bok du inte vågat påbörja?
Jag vill inte läsa verklighetsbaserade böcker där barn råkar så ofattbart illa ut att man knappt kan stå ut med vetskapen. Fiktion har jag däremot aldrig avstått från för att jag trott att det skulle vara för otäckt.

35. Favoritpoet?
Har ingen sådan

36. Hur många böcker brukar du ha lånade från biblioteket samtidigt?
En

37. Hur ofta brukar du återlämna böcker till biblioteket olästa?
Lånar ganska sällan så det mesta läser jag ut

38. Vilken är din favorit bland fiktiva karaktärer?
Jag är väldigt svag för Kristiane i Anne Holts böcker om Inger Johanne Vik. Hoppas så att få följa hennes uppväxt och utveckling i kommande böcker.

39. Vilken är din favorit bland fiktiva skurkar?
Det är svårt att inte gilla Erik i True Blood.

40. Vilken sorts bok tar du mest sannolikt med dig på semestern?
En fartig thriller i pocketformat

41. Det längsta du har varit utan att läsa?
Tidningar och bloggar kan nog hålla mig ifrån bokläsandet i nån vecka iaf.

42. Nämn en bok du inte kunde/ville avsluta?
Guccikrigen är den senaste

43. Vad distraherar dig lättast då du läser?
Ljud. Kan inte ha tvn på eller musik i bakgrunden.

44. Bästa filmatisering av bok?
Bridget Jones Dagbok tycker jag är ett bra exempel på en bok som gör sig som film också.

45. Sämsta filmatisering av bok?
Det finns ju så många. Liftarens guide till galaxen fattar jag inte ens att man försökte sig på.

46. Den största summa pengar du spenderat i en bokhandel på en och samma gång?
Kanske nån tusenlapp.

47. Hur ofta skummar du igenom en bok innan du läser den?
Aldrig

48. Vad får dig att sluta läsa en bok mitt i?
Jag är rätt dålig på att ge upp böcker om jag lyckats ta mig igenom halva, tänk om det tar sig liksom. Ger jag upp dem så gör jag det i regel tidigt.

49. Har du dina böcker organiserade?
Nej, inte mer än att jag har koll på en liten hög med "böcker på vänt".

50. Föredrar du att behålla dina böcker eller ge bort dem efter att du läst dem?
Jag kanske inte alltid ger bort dem utan åtanke att få dem tillbaka någon dag, men jag har inget behov av att ha dem fysiskt hos mig och lånar gärna ut dem till alla som vill läsa.

51. Finns det böcker du undviker?
Jag är inget större fan av diskbänksrealism

52. Nämn en bok som gjorde dig arg?
Jag blir ofta arg när jag läser reportageböcker, men det hör ju liksom till att man ska uppröras. Senast var det Välkommen till Paradiset som fick mig att gå i spinn.

53. Nämn en bok du inte trodde du skulle gilla men gillade?
Jag minns inte riktigt varför men jag var länge avogt inställd till Mari Jungstedt, nu slukar jag hennes deckare.

54. En bok du trodde du skulle gilla men inte gillade?
Linwood Barclays Utan ett ord trodde jag skulle vara en riktig vinnare. Den är inte jättedålig, men storyn slarvades bort och blev mest till en axelryckning.

55. Bästa skuldfria nöjesläsningen?
Skuld känner jag aldrig när jag läser för nöjes skull så bästa skuldfria nöjesläsningen är all nöjesläsning.

/Helena

söndagsenkäten del 2

Här kommer andra delen av Bokbabbels söndagsenkät.

26. Favoritkokbok?

Använder inte kokböcker. Matlagning är bäst på tv.

27. Mest inspirerande bok du läst i år (fakta eller fiktion)?
Lilla stjärna återigen.

28. Favoritlässnacks?
Nåt som inte klabbar ner boken. Alternativet är att läsa med plasthandskar

29. Nämn ett fall där hypen förstörde din läsupplevelse?
Om boken ändå är bra förstör det inget.

30. Hur ofta håller du med kritikerna angående en bok?
Svår fråga. Hoppar över den.

31. Vad tycker du om att ge bra/dålig kritik?
Det är lite för lätt att hylla. Dåliga böcker läser man ofta inte ut så de faller bort. Nu är jag inne i en period när jag tycker för långa deckare är dåliga.

32. Om du kunde läsa på ett främmande språk, vilket skulle du välja?
Tyska. Fast är det ett främmande språk egentligen?

33. Mest skrämmande/hotfulla bok du någonsin läst?
Allt av Lovecraft. Han är bara bäst.

34. Skrämmande/hotfull bok du inte vågat påbörja?
Jag räds varken fan eller trollen.

35. Favoritpoet?
Om Dylan är poet så är det han.

36. Hur många böcker brukar du ha lånade från biblioteket samtidigt?
Inte alls många. Oftast en i taget.

37. Hur ofta brukar du återlämna böcker till biblioteket olästa?
Senast var det boken OM Ranelid. Läser hellre en bok till AV Ranelid.

38. Vilken är din favorit bland fiktiva karaktärer?
Morse. Berit Hård är en ny favorit.

39. Vilken är din favorit bland fiktiva skurkar?
Vargen i Bamse!

40. Vilken sorts bok tar du mest sannolikt med dig på semestern?
Deckare i pocket, ifall det kommer lite badvatten på den.

41. Det längsta du har varit utan att läsa?
Man är väl aldrig utan nåt att läsa?

42. Nämn en bok du inte kunde/ville avsluta?
Vägen till Mars av Eric Idle. En andra klassens Liftarens guide tycker jag.

43. Vad distraherar dig lättast då du läser?
Det räcker att det är nåt på TV. Men ibland flyter det bara på, som Kungaboken nu senast som var klar inom ett dygn.

44. Bästa filmatisering av bok?
Millenniumfilmerna är ju bra.

45. Sämsta filmatisering av bok?
Sagan om ringenfilmerna tog död på all fantasi, men dom är ju bra också, om man inte somnar.

46. Den största summa pengar du spenderat i en bokhandel på en och samma gång?
Ett par hundra. Lägger mer pengar på musik tror jag.

47. Hur ofta skummar du igenom en bok innan du läser den?
Jag läser rätt snabbt för jämnan.

48. Vad får dig att sluta läsa en bok mitt i?
När det inte finns någon framåtrörelse. För många parallellhandlingar i vissa fall.

49. Har du dina böcker organiserade?
Inte i vanlig mening, men jag vet ungefär var många av böckerna finns. Dock långtifrån alla

50. Föredrar du att behålla dina böcker eller ge bort dem efter att du läst dem?
Vissa böcker vill man låna ut för att de är läsvärda.

51. Finns det böcker du undviker?
Massor.

52. Nämn en bok som gjorde dig arg?
Arg och arg, men boken om Balkans historia (Sanimir Resic) gör en rätt uppgiven.

53. Nämn en bok du inte trodde du skulle gilla men gillade?
Frun fick jobba hårt på att få mig att läsa Dennis Lehanes Patient 67

54. En bok du trodde du skulle gilla men inte gillade?
Stråk av rött av Elisabeth George. Förra boken var ju så bra.

55. Bästa skuldfria nöjesläsningen?
Björn Hellberg.

/Johan