Sidor

lördag 14 januari 2012

Jack A: Det skulle kunna hända dig

Denna E-bok är inget för äckelmagade. Det är en rapport från en tillvaro där spriten stjälper mer än den hjälper. Det handlar om att bli vuxen - eller inte. Ett val mellan flickvännen och suparpolarna. Allt till tonerna av Göteborgsbandet Jävlaranamma.
   Huvudpersonen väcker inte mycket sympati, men man vill ändå veta hur det går. Historien slutar lyckligt, eller väntar del två runt hörnet? Detta är hur som helst utmärkt läsning i januari när många börjar ett hälsosammare liv. Alkoholen visar sin sämsta sida men leder till en tänkvärd liten berättelse. / Johan

lördag 7 januari 2012

Johans läslista 2011

Lewis: Sivertronen
Hagnell: En skruv lös
Savic: Putin och ryss-skräcken
Phoenix: Just dance - The Biography
Bulgakov: Mästaren och Margarita
Mustaine: A life in metal
Källström: Mörkersikt
Hoskyns: Low side of the road
Davis: LZ '75
Weldon: En hondjävuls liv och lustar
Sanson: Fallet med de försvunna böckerna
Tegner: Access all areas
Follett: I minnets labyrint
Mudrian: Choosing death
King: Staden som försvann
GW Persson:  Den döende detektiven
Thomson: Skräck och avsky i Las Vegas
Nesbø: Rödhake
Hellberg: Sankte Per
Nesbø: Kackerlackorna
Coben: Spelaren
Lapidus: Livet deluxe
Lappilainen: Martin Kellerman
Johannesson, Klingberg: Blod eld död
McKagan: It's so easy and other lies
Flygt: Outsider
Brand: Min booky wook
Theorin: Sankta psyko
Keppler: Eldvittnet
GW Persson: Gustavs grabb

The name is Mckagan, Duff McKagan

Döden är ständigt närvarande i Duff McKagans självbiografi "It's so easy and other lies". Som barn har Duff en nära-dödenupplevelse, två av hans vänner går bort redan innan Guns 'n Roses slår igenom och i maj 1994 kollapsar bukspottkörteln för den gravt alkoholiserade basisten.
   McKagan börjar ett helt nytt liv, där han först genom cykling och sedan kampsport driver gifterna ur sin kropp.

"What we have here is failure to communicate"
Cool hand luke (1967)

Liksom Slash har McKagan under de föregående (makalöst framgångsrika) åren hellre tigit och stannat i dimman än konfronterat Axl Rose om dennes växande ego och divalater. McKagan hävdar att bandkemin fallerade så tidigt som 1989. Sorglig läsning.
   Förutom ett litet återfall 2005 är resten av boken, och livet, en dans på rosor för Duff.. Han bildar familj med sin tredje fru, läser på universitet och bildar Guns-fortsättningen Velvet Revolver. Med Steven Adler blir McKagan den tredje G n'rmedlemmen som skriver bok. Vågar man gissa att näste man blir Izzy Stradlin?
/Johan

lördag 3 december 2011

Russell Brand: Min booky wook (Basil förlag)

Det känns lite konstigt att läsa en självbiografi av någon som man knappt vet vem det är. Det jag visste om Russell Brand sedan tidigare är att han är ihop med Katy Perry (gift till och med) men det är typ allt. Nu, efter ett par dagar med boken vet jag att han är, eller har varit en kombination av: sexmissbrukare, knarkare och alkoholist. Russell Brand är med andra ord som artister i allmänhet (!) Det står ”dålig karaktär” skrivet i pannan på honom, och ändå tittar man bara på hans roliga frisyr. Främst är Brand tydligen ståuppare. Ganska bra också, att döma av Youtube.
   Hans bok är tokärlig och det verkar rimma med personligheten. Tråkigt nog slutar den redan 2007, ska boken ändå ges ut på svenska är det väl en fördel om den når nutiden? Gillar man engelska excentriker är självbiografin ändå ett måste. Russel Brand är superbrittisk – och superexcentrisk. /Johan

söndag 27 november 2011

Unni Drougge: Förkunnaren

Unni Drougge har redan knåpat ihop Berit Hårdbok nummer 2 (här recenseras den förra) men kanske var hon lite väl snabb. För kallar man en bok för "deckare" förväntar jag mig nog mord lite tidigare än på sidan 298! Nä, ska man genrebestämma "Förkunnaren" så rör det sig om en humoristisk samtidsroman med kriminella inslag.

   Berit Hård är arbetslös och tvingas motvilligt bevaka artisten Lotus af Love och dennes alltmer besynnerliga karriärsdrag. Redan på namnet kan man ana att Thomas di Leva står som förebild, men även Knutbypastorn och Beatles gamla guru Maharishi Mahesh Yogi lurar i den skenheliga karaktären. Jobbet tar Berit till hippiefestivaler och ashram i Indien och givetvis hittar Berit sängpartners lite här och var, precis som i förra boken.

  Det är personskildringarna som är Drougges styrka, men själva plotten känns inte riktigt genomarbetad. Boken kunde lätt ha kortats med 100 sidor, då hade väntan på brotten varit uthärdligare. Men man har fortsatt roligt i Berit Hårds sällskap. Hon måste dessutom vara en av ytterst få murvlar som helst lyssnar på progmetal av Dream Theater och Pain of Salvation.
/ Johan

söndag 6 november 2011

Monster

Jag läser om Monster. Om riktiga sådana. Seriemördare har alltid intresserat mig, de fiktiva vill säga. Inte bara i bokform, jag älskar tv-serie som Criminal Minds och fantastiska Profiler. Men hur mycket vill jag egentligen veta om deras förlagor, om männen och kvinnorna som faktiskt begått vidrigheterna i verkliga livet. Jag vet inte om de är så jäkla fascinerande jag. Vi får se vad Micael Dahlén har att komma med.

/Helena

söndag 16 oktober 2011

Camilla Läckberg Änglamakerskan

Jag har just läst ut Änglamakerskan och det är inte alls svårt att förstå att Camilla Läckberg är Sveriges mest säljande författare. Jag tycker personligen inte att hon är bäst, kanske inte ens topp fem, men så snart en ny bok släpps så måste jag läsa den bums. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som lockar så.

Påsken 1974 försvinner en familj spårlöst från ön Valö utanför Fjällbacka. När polisen efter ett anonymt tips kommer dit ser de påsklunchen uppdukad på bordet, men alla är borta utom 1-åriga Ebba. Gåtan förblir olöst, Ebba växer upp hos sin adoptivfamilj och får senare en son. När sonen omkommer i en olycka bestämmer sig Ebba och hennes man för att återvända till Valö och rusta upp det gamla huset, starta en Bed & Breakfast och försöka hitta tillbaka till varandra. Knappt har de hunnit dit förrän de utsätts för mordförsök och Tanumshedepolisen drar igång en utredning som kanske också kan ge svaret på vad som hände den där påsken.

Läckberg låter sin vana trogen nutid och dåtid löpa parallellt genom boken, det är ett knep jag vanligtvis inte uppskattar något särskilt men hos Läckberg fungerar det förvånansvärt bra. Sen Olycksfågeln kom ut tycker jag att böckerna blir bättre och bättre. I Änglamakerskan  får vi stifta bekantskap med det nya riksdagspartiet Sveriges Vänner, en högaktuell tråd som jag tyvärr tycker hastas över mot slutet - det hade kunnat bli en bra story att spinna vidare på i nästa bok.
Trots att jag gillar Läckbergs böcker så kan jag inte komma ifrån att jag verkligen inte gillar Patrik och Erica. Persongalleriet är inte särskilt spännande överhuvudtaget om man ser till den återkommande skaran, men huvudpersonerna är i mitt tycke extremt ointressanta.

/Helena