Helia Phoenix: Lady Gaga - Just Dance, The Biography

Kan man skriva en biografi om någon som inte ens har fyllt 25? Tydligen, Helia Phoenix har sammanfattat Lady Gagas liv fram till 2010 och det blev något av en snabbspolad dagbok, just på grund av den korta tidsrymden. En skandal per kapitel ungefär, men också en god insikt i skapande och karriärbyggande. Gaga växte upp i New York med välbärgade föräldrar och en stadig diet av 70- och 80-talets arenarock. Senare blev Madonna och Britney viktiga förebilder. Hon gick på flickskolan Sacred Heart där även Hiltonsyskonen gick – inget för fattiglappar. Gaga började uppträda tidigt, ofta till eget pianokomp, men visade också stort intresse för mode och dans.

Den välresearchade boken är kanske inte särskilt kritisk, men det finns inte så mycket att kritisera – Gaga har inga barn hon kan försumma. Hon har knarkat mer för att hennes idoler har gjort det än för att glömma en taskig uppväxt – för hon har inte haft en taskig uppväxt! Alla som hjälpt Gaga i karriären får credit och den kritiska punkten kommer snarare nu, i år – hur ska hon lyckas följa upp framgången?

På en punkt är jag besviken på boken – bilderna. Det är bara nutida scenbilder, som man kan se i vilken blaska som helst. Inga bilder från barndom, skola, tidiga uppträdanden eller nåt annat historiskt intressant dokument av typen textskisser, kostymsketcher eller scenbyggen. Det lär komma fler Gagabiografier med tiden.

/Johan

Viveka Hagnell: En skruv lös

Under en dryg tioårsperiod 1982-1993 var Galenskaparna och After Shave kungar av svensk humor. Det fanns konkurrens t ex från Helt Apropå och Lorry, men GAS var så mycket mer. Det var revyer som Skruven e lös och Cyklar, TV-serierna Macken och En himla många program, filmer som Leif och Stinsen brinner och så den magnifika dansbandsoperan Grisen i säcken. Vid tiden för TV-serien Tornado var det dock generationsväxling – Killinggänget tog över stafettpinnen, precis som GAS tog den från Hasseåtage tio år tidigare.

Viveka Hagnell håller nog inte med mig – i hennes ögon är GAS fortfarande på topp. I boken ”En skruv lös” går hon minutiöst igenom alla produktioner och hittar försonande drag i det mesta. Kanske beror det på att hon är i Galenskaparnas egen ålder medan jag är 20 år yngre och därmed mer mottaglig för yngre förmågor – eller ska jag ge senare alster som ”Lyckad nedfrysning av herr Moro” och ”Monopol” en ny chans?

Boken är som bäst när GAS själva kommer till tals, eller när man får veta lite om deras liv vid sidan av GAS. Mest tråkigt är det när allt först gås igenom kronologiskt, och sedan uppdelat var för sig i revyer, filmer och TV-serier. Det blir en mängd upprepningar, ibland ordagrannt, och det känns onödigt. Hagnell drar dock en del intressanta slutsatser och även paralleller till nyss nämnda Hasseåtage och även Monty Python. En ren intervjubok med lite utvikningar av författaren hade varit att föredra. Det känns rätt onödigt att förklara handlingen i Macken när alla som läser boken redan kan den utan och innan.

Kul är dock en diger samling av recensentröster vid revy- och filmpremiärer. Det tyder på god research och fångar tidsandan. Bilderna är lagom många och väl valda. Vi får också veta lite mer om resten av produktionsapparaten Kulturtuben och människorna i den. Slutsatsen blir att med mer intervjuer och mindre beskrivningar hade boken blivit en fullträff. Men den åstadkommer det viktigaste: den får en att vilja tumma på vhs-kassetter och dvd-boxar än en gång…

/Johan

Den motvillige monarken

”Get another source!” Citatet är hämtat från filmen Alla presidentens män som skildrar avslöjandet av Watergateskandalen. Tesen är den att ju mer uppseendeväckande avslöjanden som görs, ju fler olika källor bör man skaffa för att rättfärdiga publicering. Utifrån denna tes är Den motvillige monarken ingen skvallerbok. Här finns många källor som bildar, om inte en flod så i alla fall en hyfsat bred å.

Personligen har jag aldrig retat mig så mycket på kungahuset som i år. Månaderna innan prinsessbröllopet var en plåga och på själva bröllopsdagen flydde jag till Göteborg för att gå på Metaltown och slippa eländet. Ändå rusade jag ut och köpte den här boken, sällan har väl en kritisk biografi vållat så mycket rabalder. Jag var bara tvungen att få min nyfikenhet stillad – vem är Knugen – egentligen?

Boken inleds vid den gamle kungens dödsbädd och går därefter från vaggan till nutid. Carl Gustaf får gå i ”vanlig” skola, göra lumpen och studera på universitet. Vad han får för betyg är dock inte så viktigt - han kommer aldrig att behöva söka något jobb. Efter trontillträdet går boken in på ”Kungens hemliga liv” – fester med ett välbärgat kompisgäng som hängt ihop sedan 60-talet, klubbar ägda av den jugoslaviska maffian, strippor och prostituerade. Livvakter, festfixare och ”sällskapsflickor” berättar om sina möten med Kungen och hans partypolare.

I Den motvillige monarken slipper man allt puttinutt, världsförbättrande och skojteri men boken är för den skull inte snaskig utan ganska saklig och neutral. Vad än kungen hittar på så finns ingen fördömande ton, den får läsaren stå för själv. Karl XVI Gustaf är helt enkelt en vanlig snubbe som fötts in i ett ämbete och som tagit sin uppgift med fattning – men han har också insett att man med makt, pengar (från svenska folket) och inflytande kan leva ett liv utöver det vanliga. Flera gånger slipper det ur honom: jag är ju kung! Say no more…

Det har sedan urminnes tider funnits en gyllene regel hos journalistkåren, man skriver inte skit om kungahuset. Ska det göras en kritisk granskande bok i detta ämne så ska det göras ordentligt, jag upplever Den motvillige monarken som väl underbygd och genomarbetad.

Jag noterar att Kungens egna kommentarer under älgjakten inte förnekar någonting, kanske har han känt på sig att räkenskapens dag måste komma förr eller senare. Först nu har vi tillgång till en helhetsbild av vår statschef. Jag har dock invändningar mot titeln, vet inte om han är en särskilt motvillig monark egentligen – han är kanske snarare Kungen som inte vill bli vuxen.

/Johan

Steven Adler: My Appetite For Destruction

Det har närmast gått inflation i skrivandet av rockbiografier. Nu kan ibland flera medlemmar i ett band tävla om fansens gunst i bokhyllan. Slash var först i Guns n’ Roses med en självbiografi och i somras kom trummisen Steven Adlers bok ”My appetite for destruction”.
Det är en sorglig läsning. Boken känns nästan för utlämnande, men det är en egenskap som också verkar hänga ihop med hans personlighet. Adler växer upp med rock n’ roll-livet och hade antagligen blivit knarkare även utan Guns n’ Roses. Det som slutligen tvingar ut honom ur bandet är dock inte drogerna utan att han helt enkelt säger emot frontmannen Axl nån gång för mycket. Och det enda sättet att verkligen förstå cirkusen är väl egentligen att Axl också skriver en bok. Men det kommer antagligen att ta lika lång tid som det tog att göra plattan Chinese democracy…


Hur det gick för Steven Adler? Jo han blev ju (så vitt vi vet) drogfri efter många om och men – detta kunde delvis beskådas i Celebrity Rehab - och har sedan ett tag tillbaka egna bandet Adler’s Appetite. Mest intressant blir ”My appetite for destruction” när man kan jämföra händelser ur både Slashs och Adlers perspektiv – det är inte alltid minnena sammanfaller. Jag tippar att nästa Gunsare som släpper bok blir Duff McKagan.

/Johan

Fenomenet Björn Ranelid

Johan kom precis hem från biblioteket, besöket gav ett ganska klent resultat - enda boken som fick följa med var Fenomenet Björn Ranelid av Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson.
Jag är ett fan. Björn Ranelid är fantastisk. Jag älskar att han ser sådär perfekt ut jämt, solbränd, välstruken och putsad. Och så älskar jag att höra honom prata, hur orden liksom bara forsar utan slut eller tveksamheter. Men jag har aldrig läst ut någon av hans böcker.

Jag träffade Ranelid helt hastigt för snart två år sedan i Malmö.
Björn: Hej! Vet du hur jag tar mig till garaget härifrån?
Jag (lite paff över att han dök upp sådär plötsligt, sådär snygg men lite kortare än jag tänkt mig): Neeej, det gör jag nog inte...
Tittar mig omkring och upptäcker en dörr precis till höger om mig med en stor skylt som det står "Garage" på.
Jag: Jooo, där. (pekar)
Björn: (skrattar) Ibland är man så korkad. Tack!

Senare på kvällen nickade vi åt varandra i hotellbaren. Stort.

/Helena

Ingmar Norlén: Jakten på Johnny Bode - skandalernas man

Musikvärlden har sina dekadenta stjärnor men de färgstarkaste kommer påfallande ofta från England och USA. Hmm, nu muttrade Nick Cave nånting så ok, med hjälp av hans landsman Michael Hutchence så kvalar väl Australien in också.

Vad kan då Sverige tävla med? Thåström? Plura? Dregen? 30-talets underbarn Johnny Bode slår dem alla. Visst hade jag hört spridda skrönor om Bode tidigare, men P3 kulturs temavecka om dålig smak grävde djupare i historien om denne märklige man. Nästa steg - ni har nog redan gissat det – blir givetvis att läsa en Bode-biografi. Det är så vi gör här på Vältummat.

Ingmar Norléns bok Jakten på Johnny Bode – skandalernas man dras med ett något ålderdomligt språk men så handlar det också om en artist som slog igenom ett par decennier innan rock n’ roll. Bode var otvivelaktigt en stor musikalisk talang men hans stora problem var att han totalt saknade moral och tjänade han en slant så gjorde han av med det dubbla. Han var också expert på att vända kappan efter vinden, något som förde honom till såväl den nazistvänliga kretsen i Norge som till hans musikaliska hemmaplan – operettscenen i Wien. Mest känd i Sverige är han kanske ändå som upphovsman till skivan BordellMammas Visor. Har ni läst såhär långt så är ni säkert halvägs till biblioteket. Johnny Bode var rock n’ roll – before rock n’roll, som Mando Diao skulle ha sagt.

/Johan

Inte mycket Cave i Bad Seed

Ian Johnston har gjort ett gediget arbete med denna Nick Cave-biografi men nästan missat en viktig bit – Nick Cave själv. Som framgår av andrahandsuppgifter är Cave inget lätt intevjuobjekt och rena Cave-citat används ytterst sparsamt i boken.

Istället förs historien framåt av diverse ex- och nuvarande medlemmar i Birthday Party och The Bad Seeds. Den numera döde basisten Tracy Pew framstår som 110 procent rock n’ roll medan Mick Harvey tvingas hålla ordning på allt och alla. Nick Cave fäller krokben på sin egen karriär genom hela 80-talet och knarkar bort pass och flickvänner men får någorlunda kontroll på allt kring 1990, boken slutar med inspelningarna till det som skulle bli det folkliga genombrottet – Murder Ballads.

Man får veta mycket HUR men inte så mycket VARFÖR i den här boken. Den har icke desto mindre en rad galna anekdoter att bjuda på, som när nyss nämnde Tracy Pew stjäl och krockar bilar. Eller den kulturella frontalkrocken mellan Neil Youngs producent David Briggs och Nicke Grotta. Men jag har fortfarande inte fått svar på den stora frågan: Vem ÄR Nick Cave?

/Johan