Blod Eld Död – en svensk metalhistoria

Blod Eld Död – en svensk metalhistoria, Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg

I takt med att hårdrocken har blivit folklig så har också tramsigheten ökat. Det är helt enkelt inte farligt med metal längre – eller? I ”Blod Eld Död – en svensk metallhistoria” slipper man tramset. Boken koncentrerar sig på människorna som verkligen ÄR metal på riktigt. Eldsjälarna, visionärerna och i och för sig också de RIKTIGA galningarna.

   Fokus ligger på den stora svenska death metalvågen kring 1990 samt black metal några år senare (här får även Norge vara med på ett hörn).  Bortgångna nyckelpersoner som Pelle ”Dead” Ohlin och Quorthon porträtteras och fanbärare som Nifelheim och Entombed beskriver det inte alltför glamorösa turnélivet. Watain representerar nuet och kanske även framtiden.

   Ibland blir det riktigt jobbigt att läsa, som i kapitlet om suicide metal och främst bandet Shining, misären skildras så utstuderat att man själv mår fysiskt illa. Författarna Johannesson och Klingberg skönmålar sällan men är heller inte överdrivet kritiska till sina intervjuobjekt.  Ofta tillämpas fluga-på-väggentekniken med lyckat resultat. Något liknande har aldrig givits ut i bokform på svenska så den här boken är mycket välkommen, och ett måste för oss som tycker att hårdrock skall vara på allvar. Nåja, i alla fall till 95 procent.

/Johan

Helia Phoenix: Lady Gaga - Just Dance, The Biography

Kan man skriva en biografi om någon som inte ens har fyllt 25? Tydligen, Helia Phoenix har sammanfattat Lady Gagas liv fram till 2010 och det blev något av en snabbspolad dagbok, just på grund av den korta tidsrymden. En skandal per kapitel ungefär, men också en god insikt i skapande och karriärbyggande. Gaga växte upp i New York med välbärgade föräldrar och en stadig diet av 70- och 80-talets arenarock. Senare blev Madonna och Britney viktiga förebilder. Hon gick på flickskolan Sacred Heart där även Hiltonsyskonen gick – inget för fattiglappar. Gaga började uppträda tidigt, ofta till eget pianokomp, men visade också stort intresse för mode och dans.

Den välresearchade boken är kanske inte särskilt kritisk, men det finns inte så mycket att kritisera – Gaga har inga barn hon kan försumma. Hon har knarkat mer för att hennes idoler har gjort det än för att glömma en taskig uppväxt – för hon har inte haft en taskig uppväxt! Alla som hjälpt Gaga i karriären får credit och den kritiska punkten kommer snarare nu, i år – hur ska hon lyckas följa upp framgången?

På en punkt är jag besviken på boken – bilderna. Det är bara nutida scenbilder, som man kan se i vilken blaska som helst. Inga bilder från barndom, skola, tidiga uppträdanden eller nåt annat historiskt intressant dokument av typen textskisser, kostymsketcher eller scenbyggen. Det lär komma fler Gagabiografier med tiden.

/Johan

Jag minns Dag Finn och hans snopp

Jag sitter och bläddrar i boken om Okej, tittar mest på bilderna, gör några små nedslag i texterna. Jag är född 77, lite för ung för att Okej ska ha haft den där enorma påverkan på mig som tidningen alldeles säkert hade på dem som var tonåringar då det begav sig. Men jag har äldre syskon som fostrat mig väl, när syrran bytte ut planscherna på W.A.S.P och Alice Cooper för nyare fynd var jag snabb att norpa och tapetsera väggarna med dem. Jag var väl 8 och tyckte det var hur coolt som helst med köttslamsor och kedjor.

När jag tittar på bilderna idag så är de ju helt galna. Hysteriskt roliga i många fall, men helt galna. Hur kom de på allt.
Jag bläddrar i boken och minns inte att jag sett alla tuttar och minimala trosor. Uppfriskande dock att alla ser så glada ut mitt i allt det där nakna. Det är inte särskilt mycket porrplut utan uppriktigt glada miner. Jag antar att de flesta tycker att det var kul att få vara med, och att kläderna droppades utan övertalning.
Nej, tuttarna minns jag inte direkt. Men jag minns ju Dag Finn där i badkaret. Dag Finn och hans snopp.

/Helena

Viveka Hagnell: En skruv lös

Under en dryg tioårsperiod 1982-1993 var Galenskaparna och After Shave kungar av svensk humor. Det fanns konkurrens t ex från Helt Apropå och Lorry, men GAS var så mycket mer. Det var revyer som Skruven e lös och Cyklar, TV-serierna Macken och En himla många program, filmer som Leif och Stinsen brinner och så den magnifika dansbandsoperan Grisen i säcken. Vid tiden för TV-serien Tornado var det dock generationsväxling – Killinggänget tog över stafettpinnen, precis som GAS tog den från Hasseåtage tio år tidigare.

Viveka Hagnell håller nog inte med mig – i hennes ögon är GAS fortfarande på topp. I boken ”En skruv lös” går hon minutiöst igenom alla produktioner och hittar försonande drag i det mesta. Kanske beror det på att hon är i Galenskaparnas egen ålder medan jag är 20 år yngre och därmed mer mottaglig för yngre förmågor – eller ska jag ge senare alster som ”Lyckad nedfrysning av herr Moro” och ”Monopol” en ny chans?

Boken är som bäst när GAS själva kommer till tals, eller när man får veta lite om deras liv vid sidan av GAS. Mest tråkigt är det när allt först gås igenom kronologiskt, och sedan uppdelat var för sig i revyer, filmer och TV-serier. Det blir en mängd upprepningar, ibland ordagrannt, och det känns onödigt. Hagnell drar dock en del intressanta slutsatser och även paralleller till nyss nämnda Hasseåtage och även Monty Python. En ren intervjubok med lite utvikningar av författaren hade varit att föredra. Det känns rätt onödigt att förklara handlingen i Macken när alla som läser boken redan kan den utan och innan.

Kul är dock en diger samling av recensentröster vid revy- och filmpremiärer. Det tyder på god research och fångar tidsandan. Bilderna är lagom många och väl valda. Vi får också veta lite mer om resten av produktionsapparaten Kulturtuben och människorna i den. Slutsatsen blir att med mer intervjuer och mindre beskrivningar hade boken blivit en fullträff. Men den åstadkommer det viktigaste: den får en att vilja tumma på vhs-kassetter och dvd-boxar än en gång…

/Johan

Steven Adler: My Appetite For Destruction

Det har närmast gått inflation i skrivandet av rockbiografier. Nu kan ibland flera medlemmar i ett band tävla om fansens gunst i bokhyllan. Slash var först i Guns n’ Roses med en självbiografi och i somras kom trummisen Steven Adlers bok ”My appetite for destruction”.
Det är en sorglig läsning. Boken känns nästan för utlämnande, men det är en egenskap som också verkar hänga ihop med hans personlighet. Adler växer upp med rock n’ roll-livet och hade antagligen blivit knarkare även utan Guns n’ Roses. Det som slutligen tvingar ut honom ur bandet är dock inte drogerna utan att han helt enkelt säger emot frontmannen Axl nån gång för mycket. Och det enda sättet att verkligen förstå cirkusen är väl egentligen att Axl också skriver en bok. Men det kommer antagligen att ta lika lång tid som det tog att göra plattan Chinese democracy…


Hur det gick för Steven Adler? Jo han blev ju (så vitt vi vet) drogfri efter många om och men – detta kunde delvis beskådas i Celebrity Rehab - och har sedan ett tag tillbaka egna bandet Adler’s Appetite. Mest intressant blir ”My appetite for destruction” när man kan jämföra händelser ur både Slashs och Adlers perspektiv – det är inte alltid minnena sammanfaller. Jag tippar att nästa Gunsare som släpper bok blir Duff McKagan.

/Johan

Ingmar Norlén: Jakten på Johnny Bode - skandalernas man

Musikvärlden har sina dekadenta stjärnor men de färgstarkaste kommer påfallande ofta från England och USA. Hmm, nu muttrade Nick Cave nånting så ok, med hjälp av hans landsman Michael Hutchence så kvalar väl Australien in också.

Vad kan då Sverige tävla med? Thåström? Plura? Dregen? 30-talets underbarn Johnny Bode slår dem alla. Visst hade jag hört spridda skrönor om Bode tidigare, men P3 kulturs temavecka om dålig smak grävde djupare i historien om denne märklige man. Nästa steg - ni har nog redan gissat det – blir givetvis att läsa en Bode-biografi. Det är så vi gör här på Vältummat.

Ingmar Norléns bok Jakten på Johnny Bode – skandalernas man dras med ett något ålderdomligt språk men så handlar det också om en artist som slog igenom ett par decennier innan rock n’ roll. Bode var otvivelaktigt en stor musikalisk talang men hans stora problem var att han totalt saknade moral och tjänade han en slant så gjorde han av med det dubbla. Han var också expert på att vända kappan efter vinden, något som förde honom till såväl den nazistvänliga kretsen i Norge som till hans musikaliska hemmaplan – operettscenen i Wien. Mest känd i Sverige är han kanske ändå som upphovsman till skivan BordellMammas Visor. Har ni läst såhär långt så är ni säkert halvägs till biblioteket. Johnny Bode var rock n’ roll – before rock n’roll, som Mando Diao skulle ha sagt.

/Johan

Inte mycket Cave i Bad Seed

Ian Johnston har gjort ett gediget arbete med denna Nick Cave-biografi men nästan missat en viktig bit – Nick Cave själv. Som framgår av andrahandsuppgifter är Cave inget lätt intevjuobjekt och rena Cave-citat används ytterst sparsamt i boken.

Istället förs historien framåt av diverse ex- och nuvarande medlemmar i Birthday Party och The Bad Seeds. Den numera döde basisten Tracy Pew framstår som 110 procent rock n’ roll medan Mick Harvey tvingas hålla ordning på allt och alla. Nick Cave fäller krokben på sin egen karriär genom hela 80-talet och knarkar bort pass och flickvänner men får någorlunda kontroll på allt kring 1990, boken slutar med inspelningarna till det som skulle bli det folkliga genombrottet – Murder Ballads.

Man får veta mycket HUR men inte så mycket VARFÖR i den här boken. Den har icke desto mindre en rad galna anekdoter att bjuda på, som när nyss nämnde Tracy Pew stjäl och krockar bilar. Eller den kulturella frontalkrocken mellan Neil Youngs producent David Briggs och Nicke Grotta. Men jag har fortfarande inte fått svar på den stora frågan: Vem ÄR Nick Cave?

/Johan

Patti Smith: Just Kids

Extra trevligt när man besöker en stad är såklart att inhandla en bok som på något vis behandlar staden - besöket får en ytterligare dimension. När alstret köps på Strand vid Union Square är det förstås en bonus – Patti Smith jobbade på Strand en kort period på 70-talet, men nu går vi händelserna i förväg. Mer om Strand i ett kommande inlägg…

Just kids handlar om kärlek och vänskap mellan Patti Smith och konstnären Robert Mapplethrope. De träffas i New York i slutet av 60-talet när båda är 20 år och vill göra karriär inom poesi respektive konst. Förhållandet får sig en törn när Mappelthorpe så småningom upptäcker att han är homosexuell men de fortsätter att ha en speciell vänskap tills Mappelthorpe dör i aids 1989. Relationsskildringen löper parallellt med Patti Smiths lååångsamma utveckling från dikter och vaggvisor till slutligen ett eget rockband och debutalbumet Horses 1975 – då är Patti närmare 30 och hade äntligen hittat sitt rätta jag. Boken är ju inte en heltäckande självbiografi men just Smiths strävan efter ett eget uttryck skildras oerhört bra. Hennes möten med diverse andra artister är också precisa ögonblicksbilder.

Robert Mapplethrope vet jag inte så mycket om sen tidigare, men i boken får man veta lite om hans karriär på köpet. Han har bland annat tagit flera klassiska porträttbilder av Patti Smith, t ex omslaget till nyss nämnda Horses. Jag tror jag slänger på den…

”Jesus died for somebody’s sins but not mine…”

/Johan

knark är bajs

Sweden Rock festival är slut för den här gången och två som INTE uppträdde i år är Ozzy Osbourne och Nikki Sixx. Båda har däremot snortat myror under en USA-turné 1984. Och så har de gett ut varsin självbiografi. Ozzys har dessutom nyligen kommit ut på svenska. (För säkerhets skull bör sägas att Nikki Sixx är basist och drivande kraft i Mötley Crüe).

Jag läste Ozzyboken på engelska några stormiga nätter i höstas. Man kunde nästan höra klockan i låten Black Sabbath med Black Sabbath från första albumet Black Sabbath klinga genom rusket. Detta var också en vändpunkt för Ozzy – från att ha ansett sig inte duga något till hade han plötsligt gett ut en skiva, en skiva som såhär i efterhand förändrade hela rockvärlden.

Det mest intressanta med boken är egentligen vägen dit – jag menar, skiva-turné-skiva-turné blir ju alltid tjatigt efter ett tag. Ozzy jobbade bl a som slaktare och beskrivningarna av hur han stiger i graderna från början som fett-insamlare (ja, det står så) till att bli ko-avrättare gör att man funderar på att bli vegetarian i…åtminstone en kvart. Det finns massor av historier om Ozzy, men få kan beskriva hans 60-tal så detaljerat som han själv. DET decenniet verkar han minnas betydligt bättre än 70- och 80-tal. Nikki Sixx ”Heroin diaries” kan man köpa bara för att ha som coffeetablebook om man tillhör gothsläktet. Alla sidor går i svart, vitt och rött och det är både stilrent och lite störande.

Dagboksutdragen härrör mestadels från slutet av 80-talet. Innehållet gör en lika anti-drogig som en godtemplare. Botten nås när Sixx hjärta slutar slå någon minut under en överdos 1988 och vem räddar livet på honom om inte en beundrare? Trasiga familjeförhållanden ligger bakom mycket av Nikki Sixx destruktivitet.  Att han lyckas skriva låtar den här perioden är en gåta, men en triumf kommer med albumet Dr Feelgood 1989, och om allt går som det ska spelar Mötley Crüe på Sonispherefestivalen i Stockholm den 7 augusti. Ozzy är på gång med ny platta. De äldre och visare rockgubbarna går vidare, hälsosammare än någonsin.

/Johan

Nick Kent: Apathy for the Devil

Engelsmannen Nick Kent är en musikjournalist av ett slag som vi inte har hemma i lagoma Sverige. Under 70-talet levde han samma vilda rock n’ rolliv som de artister han skrev om. Kents förra bok, the dark stuff, innehöll väl valda artiklar från 1972 till 1994. Den nya boken Apathy for the devil är mer av en självbiografi, men även här finns stora bitar rockhistoria.
Nick Kent växer upp med den brittiska popvågen på 60–talet, börjar studera litteratur i slutet av samma decennium men det är med artiklar och reportage om sina husgudar Rolling Stones, Iggy Pop och David Bowie som han blir känd i början på 70-talet. Med framgångarna kommer ett tilltagande drogmissbruk som under andra halvan av 70-talet hotar att förgöra honom.

Mitt i denna kaotiska tillvaro hinner Kent med en romans med Crissie Hynde i Pretenders, två veckors medlemskap i Sex Pistols och en minst sagt ambivalent inställning till punken i allmänhet – med samma hatkärlek tillbaka från punkarna. Han hinner til exempel både få stryk av och rädda livet på Sid Vicious inom loppet av några sidor i boken. Frågan är bara hur man kan göra så skarpa iakttagelser med så mycket droger i kroppen - är allt i boken 100 % sanning? Det finns en tendens att Kent förhärligar artisterna medan han ser ner på sig själv. Först på 90-talet blir han drogfri, skaffar familj och bosätter sig i Paris. Han har i dagens läge funnit ett lugn som inte var önskvärt i ungdomens glada dagar – Nick Kent överlevde sjuttiotalet och kan berätta mer detaljerat om det än de flesta. Läsvärt, men som sagt, ta boken med en nypa salt.

Johan Forsman