I en solstol, vid en pool...

Det har varit stiltje på bloggen senaste månaden, både Johan och jag har haft fullt upp med jobb och resor. Men läst har vi såklart gjort och nu är bokbloggslusten tillbaka igen.

För ett par veckor sedan var jag i Spanien, i Almuñécar på solkusten närmare bestämt. Jag är redovisningskonsult och blev skickad på kurs för att lära mig mer om bokslutsanalyser och årsredovisningslagen. Detta gör man såklart bäst i sällskap av sol och Sangria.
Siestan tillbringade jag med en bok i en solstol vid en pool.

Harlan Cobens Spelaren tog jag mig igenom i ett nafs. Jag är ett fan av Cobens rappa stil, det är en fart i böckerna som passar mig särskilt utmärkt när jag reser.
Spelaren är den första delen i Cobens Myron Bolitar-serie, boken släpptes 1995 men kom nyligen ut på svenska och direkt på pocket.
En bit in i Jenny Guccis Guccikrigen försvann dock läslusten raskt. Jag vet inte om jag någonsin har läst en så banal och tråkig bok tidigare. Nu hade jag inte väntat mig storslagen litteratur utan skandaler och spännande intriger. Hur jag överlevde mord och intriger i världens största modehus - gäsp, vad den snaskiga storyn slarvades bort. Jag har visserligen fortfarande en tredjedel kvar av boken, men Jenny Gucci framstår inte som någon särskilt sympatisk person själv och verkar heller egentligen inte särskilt missnöjd med sin situation.

/Helena

Steven Adler: My Appetite For Destruction

Det har närmast gått inflation i skrivandet av rockbiografier. Nu kan ibland flera medlemmar i ett band tävla om fansens gunst i bokhyllan. Slash var först i Guns n’ Roses med en självbiografi och i somras kom trummisen Steven Adlers bok ”My appetite for destruction”.
Det är en sorglig läsning. Boken känns nästan för utlämnande, men det är en egenskap som också verkar hänga ihop med hans personlighet. Adler växer upp med rock n’ roll-livet och hade antagligen blivit knarkare även utan Guns n’ Roses. Det som slutligen tvingar ut honom ur bandet är dock inte drogerna utan att han helt enkelt säger emot frontmannen Axl nån gång för mycket. Och det enda sättet att verkligen förstå cirkusen är väl egentligen att Axl också skriver en bok. Men det kommer antagligen att ta lika lång tid som det tog att göra plattan Chinese democracy…


Hur det gick för Steven Adler? Jo han blev ju (så vitt vi vet) drogfri efter många om och men – detta kunde delvis beskådas i Celebrity Rehab - och har sedan ett tag tillbaka egna bandet Adler’s Appetite. Mest intressant blir ”My appetite for destruction” när man kan jämföra händelser ur både Slashs och Adlers perspektiv – det är inte alltid minnena sammanfaller. Jag tippar att nästa Gunsare som släpper bok blir Duff McKagan.

/Johan

Patti Smith: Just Kids

Extra trevligt när man besöker en stad är såklart att inhandla en bok som på något vis behandlar staden - besöket får en ytterligare dimension. När alstret köps på Strand vid Union Square är det förstås en bonus – Patti Smith jobbade på Strand en kort period på 70-talet, men nu går vi händelserna i förväg. Mer om Strand i ett kommande inlägg…

Just kids handlar om kärlek och vänskap mellan Patti Smith och konstnären Robert Mapplethrope. De träffas i New York i slutet av 60-talet när båda är 20 år och vill göra karriär inom poesi respektive konst. Förhållandet får sig en törn när Mappelthorpe så småningom upptäcker att han är homosexuell men de fortsätter att ha en speciell vänskap tills Mappelthorpe dör i aids 1989. Relationsskildringen löper parallellt med Patti Smiths lååångsamma utveckling från dikter och vaggvisor till slutligen ett eget rockband och debutalbumet Horses 1975 – då är Patti närmare 30 och hade äntligen hittat sitt rätta jag. Boken är ju inte en heltäckande självbiografi men just Smiths strävan efter ett eget uttryck skildras oerhört bra. Hennes möten med diverse andra artister är också precisa ögonblicksbilder.

Robert Mapplethrope vet jag inte så mycket om sen tidigare, men i boken får man veta lite om hans karriär på köpet. Han har bland annat tagit flera klassiska porträttbilder av Patti Smith, t ex omslaget till nyss nämnda Horses. Jag tror jag slänger på den…

”Jesus died for somebody’s sins but not mine…”

/Johan

knark är bajs

Sweden Rock festival är slut för den här gången och två som INTE uppträdde i år är Ozzy Osbourne och Nikki Sixx. Båda har däremot snortat myror under en USA-turné 1984. Och så har de gett ut varsin självbiografi. Ozzys har dessutom nyligen kommit ut på svenska. (För säkerhets skull bör sägas att Nikki Sixx är basist och drivande kraft i Mötley Crüe).

Jag läste Ozzyboken på engelska några stormiga nätter i höstas. Man kunde nästan höra klockan i låten Black Sabbath med Black Sabbath från första albumet Black Sabbath klinga genom rusket. Detta var också en vändpunkt för Ozzy – från att ha ansett sig inte duga något till hade han plötsligt gett ut en skiva, en skiva som såhär i efterhand förändrade hela rockvärlden.

Det mest intressanta med boken är egentligen vägen dit – jag menar, skiva-turné-skiva-turné blir ju alltid tjatigt efter ett tag. Ozzy jobbade bl a som slaktare och beskrivningarna av hur han stiger i graderna från början som fett-insamlare (ja, det står så) till att bli ko-avrättare gör att man funderar på att bli vegetarian i…åtminstone en kvart. Det finns massor av historier om Ozzy, men få kan beskriva hans 60-tal så detaljerat som han själv. DET decenniet verkar han minnas betydligt bättre än 70- och 80-tal. Nikki Sixx ”Heroin diaries” kan man köpa bara för att ha som coffeetablebook om man tillhör gothsläktet. Alla sidor går i svart, vitt och rött och det är både stilrent och lite störande.

Dagboksutdragen härrör mestadels från slutet av 80-talet. Innehållet gör en lika anti-drogig som en godtemplare. Botten nås när Sixx hjärta slutar slå någon minut under en överdos 1988 och vem räddar livet på honom om inte en beundrare? Trasiga familjeförhållanden ligger bakom mycket av Nikki Sixx destruktivitet.  Att han lyckas skriva låtar den här perioden är en gåta, men en triumf kommer med albumet Dr Feelgood 1989, och om allt går som det ska spelar Mötley Crüe på Sonispherefestivalen i Stockholm den 7 augusti. Ozzy är på gång med ny platta. De äldre och visare rockgubbarna går vidare, hälsosammare än någonsin.

/Johan

Nick Kent: Apathy for the Devil

Engelsmannen Nick Kent är en musikjournalist av ett slag som vi inte har hemma i lagoma Sverige. Under 70-talet levde han samma vilda rock n’ rolliv som de artister han skrev om. Kents förra bok, the dark stuff, innehöll väl valda artiklar från 1972 till 1994. Den nya boken Apathy for the devil är mer av en självbiografi, men även här finns stora bitar rockhistoria.
Nick Kent växer upp med den brittiska popvågen på 60–talet, börjar studera litteratur i slutet av samma decennium men det är med artiklar och reportage om sina husgudar Rolling Stones, Iggy Pop och David Bowie som han blir känd i början på 70-talet. Med framgångarna kommer ett tilltagande drogmissbruk som under andra halvan av 70-talet hotar att förgöra honom.

Mitt i denna kaotiska tillvaro hinner Kent med en romans med Crissie Hynde i Pretenders, två veckors medlemskap i Sex Pistols och en minst sagt ambivalent inställning till punken i allmänhet – med samma hatkärlek tillbaka från punkarna. Han hinner til exempel både få stryk av och rädda livet på Sid Vicious inom loppet av några sidor i boken. Frågan är bara hur man kan göra så skarpa iakttagelser med så mycket droger i kroppen - är allt i boken 100 % sanning? Det finns en tendens att Kent förhärligar artisterna medan han ser ner på sig själv. Först på 90-talet blir han drogfri, skaffar familj och bosätter sig i Paris. Han har i dagens läge funnit ett lugn som inte var önskvärt i ungdomens glada dagar – Nick Kent överlevde sjuttiotalet och kan berätta mer detaljerat om det än de flesta. Läsvärt, men som sagt, ta boken med en nypa salt.

Johan Forsman