Under en dryg tioårsperiod 1982-1993 var Galenskaparna och After Shave kungar av svensk humor. Det fanns konkurrens t ex från Helt Apropå och Lorry, men GAS var så mycket mer. Det var revyer som Skruven e lös och Cyklar, TV-serierna Macken och En himla många program, filmer som Leif och Stinsen brinner och så den magnifika dansbandsoperan Grisen i säcken. Vid tiden för TV-serien Tornado var det dock generationsväxling – Killinggänget tog över stafettpinnen, precis som GAS tog den från Hasseåtage tio år tidigare.
Viveka Hagnell håller nog inte med mig – i hennes ögon är GAS fortfarande på topp. I boken ”En skruv lös” går hon minutiöst igenom alla produktioner och hittar försonande drag i det mesta. Kanske beror det på att hon är i Galenskaparnas egen ålder medan jag är 20 år yngre och därmed mer mottaglig för yngre förmågor – eller ska jag ge senare alster som ”Lyckad nedfrysning av herr Moro” och ”Monopol” en ny chans?
Boken är som bäst när GAS själva kommer till tals, eller när man får veta lite om deras liv vid sidan av GAS. Mest tråkigt är det när allt först gås igenom kronologiskt, och sedan uppdelat var för sig i revyer, filmer och TV-serier. Det blir en mängd upprepningar, ibland ordagrannt, och det känns onödigt. Hagnell drar dock en del intressanta slutsatser och även paralleller till nyss nämnda Hasseåtage och även Monty Python. En ren intervjubok med lite utvikningar av författaren hade varit att föredra. Det känns rätt onödigt att förklara handlingen i Macken när alla som läser boken redan kan den utan och innan.
Kul är dock en diger samling av recensentröster vid revy- och filmpremiärer. Det tyder på god research och fångar tidsandan. Bilderna är lagom många och väl valda. Vi får också veta lite mer om resten av produktionsapparaten Kulturtuben och människorna i den. Slutsatsen blir att med mer intervjuer och mindre beskrivningar hade boken blivit en fullträff. Men den åstadkommer det viktigaste: den får en att vilja tumma på vhs-kassetter och dvd-boxar än en gång…
/Johan
1 kommentar:
jag tröttnade lite på GAS när Claes Ericsson blev så angelägen att få fram sitt budskap att smidigheten försvann. Sedan var nog Peter Ragnmar och hans gubbar viktiga för dynamiken... (man måste bara älska bossakungen Astor)
Skicka en kommentar