Unni Drougge: Förkunnaren

Unni Drougge har redan knåpat ihop Berit Hårdbok nummer 2 (här recenseras den förra) men kanske var hon lite väl snabb. För kallar man en bok för "deckare" förväntar jag mig nog mord lite tidigare än på sidan 298! Nä, ska man genrebestämma "Förkunnaren" så rör det sig om en humoristisk samtidsroman med kriminella inslag.

   Berit Hård är arbetslös och tvingas motvilligt bevaka artisten Lotus af Love och dennes alltmer besynnerliga karriärsdrag. Redan på namnet kan man ana att Thomas di Leva står som förebild, men även Knutbypastorn och Beatles gamla guru Maharishi Mahesh Yogi lurar i den skenheliga karaktären. Jobbet tar Berit till hippiefestivaler och ashram i Indien och givetvis hittar Berit sängpartners lite här och var, precis som i förra boken.

  Det är personskildringarna som är Drougges styrka, men själva plotten känns inte riktigt genomarbetad. Boken kunde lätt ha kortats med 100 sidor, då hade väntan på brotten varit uthärdligare. Men man har fortsatt roligt i Berit Hårds sällskap. Hon måste dessutom vara en av ytterst få murvlar som helst lyssnar på progmetal av Dream Theater och Pain of Salvation.
/ Johan

Unni Drougge: Bluffen

Det finns gott om dekadenta deckare. Inspektör Morse stjälper i sig ljummen öl i tid och otid och terroriserar sin omgivning med opera. Harry Hole knarkar och bär sig åt. Nu har Unni Drougge tagit fram en kvinnlig motsvarighet: Berit Hård. Som Annika Bengtzons raka motsats tar Berit för sig av livets goda och bedriver också snaskigare journalistik.

I Bluffen har Drougge skrivit en samtidsdeckare som säkert roar författaren minst lika mycket som läsarna – hon finns till och med själv med i handlingen. Boken tar sin början på Bokmässan i Göteborg där Jan Guillou utsätts för ett mordförsök(!), Leif GW figurerar frekvent i boken och Berit Hård själv slits mellan sötsug och köttsliga lustar.

Lite väl stor plats ägnas av någon anledning åt Millenniumtriologins framgångar i Sverige såväl som internationellt, men annars är detta en mycket underhållande skröna där Drougge sin vana trogen bedriver feminism med snuskigt ordförråd. Svärtan får ofta ge vika för den dråpliga humorn och jag skrattar högt flera gånger i slutet av boken. Tummen upp! ”Bluffen” påminner mig också om att det är hela fem år sedan jag var på Bokmässan senast. 2011 finns vi på Vältummat förhoppningsvis på plats igen, vad som helst kan hända där.

/Johan