Blod Eld Död – en svensk metalhistoria, Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg
I takt med att hårdrocken har blivit folklig så har också tramsigheten ökat. Det är helt enkelt inte farligt med metal längre – eller? I ”Blod Eld Död – en svensk metallhistoria” slipper man tramset. Boken koncentrerar sig på människorna som verkligen ÄR metal på riktigt. Eldsjälarna, visionärerna och i och för sig också de RIKTIGA galningarna.
Fokus ligger på den stora svenska death metalvågen kring 1990 samt black metal några år senare (här får även Norge vara med på ett hörn). Bortgångna nyckelpersoner som Pelle ”Dead” Ohlin och Quorthon porträtteras och fanbärare som Nifelheim och Entombed beskriver det inte alltför glamorösa turnélivet. Watain representerar nuet och kanske även framtiden.
Ibland blir det riktigt jobbigt att läsa, som i kapitlet om suicide metal och främst bandet Shining, misären skildras så utstuderat att man själv mår fysiskt illa. Författarna Johannesson och Klingberg skönmålar sällan men är heller inte överdrivet kritiska till sina intervjuobjekt. Ofta tillämpas fluga-på-väggentekniken med lyckat resultat. Något liknande har aldrig givits ut i bokform på svenska så den här boken är mycket välkommen, och ett måste för oss som tycker att hårdrock skall vara på allvar. Nåja, i alla fall till 95 procent.
/Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar