
Jag läste Ozzyboken på engelska några stormiga nätter i höstas. Man kunde nästan höra klockan i låten Black Sabbath med Black Sabbath från första albumet Black Sabbath klinga genom rusket. Detta var också en vändpunkt för Ozzy – från att ha ansett sig inte duga något till hade han plötsligt gett ut en skiva, en skiva som såhär i efterhand förändrade hela rockvärlden.
Det mest intressanta med boken är egentligen vägen dit – jag menar, skiva-turné-skiva-turné blir ju alltid tjatigt efter ett tag. Ozzy jobbade bl a som slaktare och beskrivningarna av hur han stiger i graderna från början som fett-insamlare (ja, det står så) till att bli ko-avrättare gör att man funderar på att bli vegetarian i…åtminstone en kvart. Det finns massor av historier om Ozzy, men få kan beskriva hans 60-tal så detaljerat som han själv. DET decenniet verkar han minnas betydligt bättre än 70- och 80-tal. Nikki Sixx ”Heroin diaries” kan man köpa bara för att ha som coffeetablebook om man tillhör gothsläktet. Alla sidor går i svart, vitt och rött och det är både stilrent och lite störande.
Dagboksutdragen härrör mestadels från slutet av 80-talet. Innehållet gör en lika anti-drogig som en godtemplare. Botten nås när Sixx hjärta slutar slå någon minut under en överdos 1988 och vem räddar livet på honom om inte en beundrare? Trasiga familjeförhållanden ligger bakom mycket av Nikki Sixx destruktivitet. Att han lyckas skriva låtar den här perioden är en gåta, men en triumf kommer med albumet Dr Feelgood 1989, och om allt går som det ska spelar Mötley Crüe på Sonispherefestivalen i Stockholm den 7 augusti. Ozzy är på gång med ny platta. De äldre och visare rockgubbarna går vidare, hälsosammare än någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar