ViLäser

Johan:
Halvvägs in i It's so easy av Duff McKagan.
På kö står Torbjörn Flygts Outsider.
Stör mig på att McKagans bokrygg släppt i limningen.

Helena:
Halvvägs in i Läckbergs Änglamakerskan.
På kö står påbörjade Mo Hayders Tokyo
Hoppas på bättre flow i läsandet snart, det är ju säsong för tusan.

Blod Eld Död – en svensk metalhistoria

Blod Eld Död – en svensk metalhistoria, Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg

I takt med att hårdrocken har blivit folklig så har också tramsigheten ökat. Det är helt enkelt inte farligt med metal längre – eller? I ”Blod Eld Död – en svensk metallhistoria” slipper man tramset. Boken koncentrerar sig på människorna som verkligen ÄR metal på riktigt. Eldsjälarna, visionärerna och i och för sig också de RIKTIGA galningarna.

   Fokus ligger på den stora svenska death metalvågen kring 1990 samt black metal några år senare (här får även Norge vara med på ett hörn).  Bortgångna nyckelpersoner som Pelle ”Dead” Ohlin och Quorthon porträtteras och fanbärare som Nifelheim och Entombed beskriver det inte alltför glamorösa turnélivet. Watain representerar nuet och kanske även framtiden.

   Ibland blir det riktigt jobbigt att läsa, som i kapitlet om suicide metal och främst bandet Shining, misären skildras så utstuderat att man själv mår fysiskt illa. Författarna Johannesson och Klingberg skönmålar sällan men är heller inte överdrivet kritiska till sina intervjuobjekt.  Ofta tillämpas fluga-på-väggentekniken med lyckat resultat. Något liknande har aldrig givits ut i bokform på svenska så den här boken är mycket välkommen, och ett måste för oss som tycker att hårdrock skall vara på allvar. Nåja, i alla fall till 95 procent.

/Johan

Johannes Källström: Offerrit

Det är något läskigt med kyrkokörer på landet. Kanske beror det på Änglagård och Hem
till byn, men det har liksom inte bara med lovsång att göra. I Johannes Källströms
första roman är de andliga krafterna mörka och både Abrahams offer av Isak i gamla
testamentet och Don Quijote av Cervantes dyker ständigt upp i boken. Och så den där
läskiga kyrkokören då...
   Berättelsen tar sin början i ett få-den-gamla-bruksorten-på-fötterprojekt men
hamnar snart i en härva av mord, ockultism och situationer där man inte kan vara
säker på vad som sker på riktigt och vad som är inre skeenden i människor.
Kriminalkommisare Owe Tycho blir både insyltad och upplösare av dramat, språket
är liiite gammaldags men det passar den lantliga stämmningen. Johannes Källström
uppfyller knappast hjulet igen med sitt författarskap men han bygger vidare på en
stolt tradition där religion, moraliska spörsmål och brottslighet blandas. Nästa
bok kan bli ett riktigt mästerverk.
/Johan

Mörkersikt - Annorlunda sagor om kaos

Johannes Källström debuterade med den här novellsamlingen 2009 och nu har den kommit i nytryck på Massolit Förlag. Historierna skildrar människor som på något sätt hamnar i fara, förvandling, sjukdom eller liknande. Stilen påminner en del om Edgar Allen Poe och Stephen King och det är ju inga dåliga förebilder.

Källström anknyter ibland till folksagor men den kopplingen är ganska vag. Detta är främst ett gott hantverk och ibland kan man förutse vad som kan hända härnäst, ibland inte. Något som stör läsupplevelsen är dock att boken inte verkar helt igenom korrekturläst. Punkter saknas eller sitter på fel ställe, någon gång kommer synonymer i följd i samma mening. Jag hoppas att nästa bok, betitlad Offerrit, har fått en noggrannare översyn för det här är en författare att hålla ögonen på.

/Johan

Helia Phoenix: Lady Gaga - Just Dance, The Biography

Kan man skriva en biografi om någon som inte ens har fyllt 25? Tydligen, Helia Phoenix har sammanfattat Lady Gagas liv fram till 2010 och det blev något av en snabbspolad dagbok, just på grund av den korta tidsrymden. En skandal per kapitel ungefär, men också en god insikt i skapande och karriärbyggande. Gaga växte upp i New York med välbärgade föräldrar och en stadig diet av 70- och 80-talets arenarock. Senare blev Madonna och Britney viktiga förebilder. Hon gick på flickskolan Sacred Heart där även Hiltonsyskonen gick – inget för fattiglappar. Gaga började uppträda tidigt, ofta till eget pianokomp, men visade också stort intresse för mode och dans.

Den välresearchade boken är kanske inte särskilt kritisk, men det finns inte så mycket att kritisera – Gaga har inga barn hon kan försumma. Hon har knarkat mer för att hennes idoler har gjort det än för att glömma en taskig uppväxt – för hon har inte haft en taskig uppväxt! Alla som hjälpt Gaga i karriären får credit och den kritiska punkten kommer snarare nu, i år – hur ska hon lyckas följa upp framgången?

På en punkt är jag besviken på boken – bilderna. Det är bara nutida scenbilder, som man kan se i vilken blaska som helst. Inga bilder från barndom, skola, tidiga uppträdanden eller nåt annat historiskt intressant dokument av typen textskisser, kostymsketcher eller scenbyggen. Det lär komma fler Gagabiografier med tiden.

/Johan

Vladislav Savic: Vladimir Putin och rysskräcken

Titeln är lite missvisande. Boken handlar inte så jättemycket om Putin, och är definitivt inte en biografi. Den handlar om Ryssland - det nya Ryssland efter östblockets fall. Vladislav Savic har sina rötter i trakterna och han har jobbat som utrikeskorrespondent i öst i många år. Speciellt inledningen av boken ger en god bild av det slitsamma, dramatiska och ibland direkt livsfarliga jobb han ägnat sig åt. En sak är säker: Ryssland är ett konstigt land, och Ryssland är oerhört olikt Sverige. Det är nog därför vi är, eller i alla fall har varit så rädda för ”ryssen”.


Om vi ska återgå till Putin kan man konstatera att denne hade det väl förspänt när han tog över efter Boris Jeltsin. Jeltsin var försupen och schabblade bort sina sista år vid makten. Putin är helnykterist och gjorde ett handlingskraftigt intryck. I ett land där alkoholen ger männen en så låg medellivslängd som 59 år ter sig en nykter president som en frälsare.

Men jag tycker boken är svårläst, den gapar över för mycket. Mängden småkonflikter och diplomatiska klavertramp gör att man bara mäktar med ett par sidor i taget. Inte lär vi heller känna den vanlige medelryssen. Om han ens finns.

Kanske kommer vi svenskar aldrig att kunna förstå Ryssland, på samma sätt som Israel-palestinakonflikten förbryllar. En sak står dock klar när man slår igen boken: Ryssland kommer aldrig att invadera Sverige – de har nog med inre stridigheter för att vilja utvidga det redan gigantiska landet.

/Johan

Jag minns Dag Finn och hans snopp

Jag sitter och bläddrar i boken om Okej, tittar mest på bilderna, gör några små nedslag i texterna. Jag är född 77, lite för ung för att Okej ska ha haft den där enorma påverkan på mig som tidningen alldeles säkert hade på dem som var tonåringar då det begav sig. Men jag har äldre syskon som fostrat mig väl, när syrran bytte ut planscherna på W.A.S.P och Alice Cooper för nyare fynd var jag snabb att norpa och tapetsera väggarna med dem. Jag var väl 8 och tyckte det var hur coolt som helst med köttslamsor och kedjor.

När jag tittar på bilderna idag så är de ju helt galna. Hysteriskt roliga i många fall, men helt galna. Hur kom de på allt.
Jag bläddrar i boken och minns inte att jag sett alla tuttar och minimala trosor. Uppfriskande dock att alla ser så glada ut mitt i allt det där nakna. Det är inte särskilt mycket porrplut utan uppriktigt glada miner. Jag antar att de flesta tycker att det var kul att få vara med, och att kläderna droppades utan övertalning.
Nej, tuttarna minns jag inte direkt. Men jag minns ju Dag Finn där i badkaret. Dag Finn och hans snopp.

/Helena