Den orolige mannen

Vadan denna fascination för agenter och spioner i litteraturen – på 2000-talet? Jag menar, vi har just avskaffat den allmänna värnplikten, dags att gå vidare i den nya sköna världen – not! Liza Marklund är första exemplet ut med kalla krigiga Den röda vargen, och i Stieg Larssons Millenniumtriologi har den svenska säkerhetstjänsten gamla oädla anor. I fjol sällade sig Henning Mankell till skaran med Den orolige mannen. Det krävdes bokrea för att jag skulle inhandla boken, har mest hållit kontakten med Kurt Wallander genom TV de senaste åren.

Spion- och ubåtshistorien Wallander hamnar i den här gången är av sekundär betydelse, detta fast jag, 8 år gammal, mycket väl minns när U 137 strandade i Blekinge 1981. Titeln på boken har heller inget med detta att göra. Den orolige mannen är ingen annan än Wallander själv. Han brottas med sin tilltagande ålder, ensamheten och diabetesen och blir på kuppen morfar. Exfrun spökar både i tankar och verklighet, Kurt borde ta semester men lyckas inte… Hur ska det sluta? Jag har ”bara ” läst 300 sidor än, men Den orolige mannen är intressantare än fallet han löser.

/Johan