Linwood Barclay: Utan ett ord

Inför en tågresa för ett par veckor sedan köpte jag Linwood Barclays Utan ett ord, var ute efter en spännande och fartfylld thriller - något man sätter i sig snabbt och vill streckläsa från början till slut. För mig är Harlan Coben ett säkert kort i den här genren, Linwood Barclay skulle vara något liknade fick jag höra.

Och det låter ju onekligen nervpirrande. 14-åriga Cynthia kommer hem full en kväll och hamnar i bråk med sina föräldrar, hon skriker åt dem att hon önskar de vore döda så hon blev lämnad i fred och slänger igen dörren till sitt rum. På morgonen väntar hon sig en konfrontation till frukost, men möts av ett tomt hus. Mamma, pappa och storebror är borta.
25 år senare deltar Cynthia i ett tv-program om olösta fall, ett sista försök att ta reda på vad som egentligen hände den där natten. Plötsligt hör en man av sig och säger att hennes familj förlåter henne.

Historien är originell och till en början är det riktigt spännande och min hjärna är full av idéer kring vad som kan ha hänt. Tempot går snart ner, men till en början gör det inte så mycket - jag är fortfarande ytterst intresserad av hur Barclay ska få ihop det här. Texten tar fart igen men ju längre jag kommer i boken desto ojämnare känns den, Barclay hänger sig kvar vid detaljer som inte för historien framåt samtidigt som han missar att spinna vidare på trådar som skulle kunna utvecklas. När jag hade räknat ut vart det hela lutar så kände jag mest att "det var väl synd". Linwood Barclay hade en idé som kunde ha blivit till en riktigt intrikat och smart historia, men den förvaltades inte särskilt väl.
Utan ett ord är ok som tidsfördriv när man ska ta sig från en punkt till en annan, men jag kan inte hjälpa att fundera på vad en bättre(?) författare hade kunnat göra.

/Helena