Jag har just läst ut
Änglamakerskan och det är inte alls svårt att förstå att
Camilla Läckberg är Sveriges mest säljande författare. Jag tycker personligen inte att hon är bäst, kanske inte ens topp fem, men så snart en ny bok släpps så måste jag läsa den bums. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som lockar så.
Påsken 1974 försvinner en familj spårlöst från ön Valö utanför Fjällbacka. När polisen efter ett anonymt tips kommer dit ser de påsklunchen uppdukad på bordet, men alla är borta utom 1-åriga Ebba. Gåtan förblir olöst, Ebba växer upp hos sin adoptivfamilj och får senare en son. När sonen omkommer i en olycka bestämmer sig Ebba och hennes man för att återvända till Valö och rusta upp det gamla huset, starta en Bed & Breakfast och försöka hitta tillbaka till varandra. Knappt har de hunnit dit förrän de utsätts för mordförsök och Tanumshedepolisen drar igång en utredning som kanske också kan ge svaret på vad som hände den där påsken.
Läckberg låter sin vana trogen nutid och dåtid löpa parallellt genom boken, det är ett knep jag vanligtvis inte uppskattar något särskilt men hos Läckberg fungerar det förvånansvärt bra. Sen
Olycksfågeln kom ut tycker jag att böckerna blir bättre och bättre. I
Änglamakerskan får vi stifta bekantskap med det nya riksdagspartiet
Sveriges Vänner, en högaktuell tråd som jag tyvärr tycker hastas över mot slutet - det hade kunnat bli en bra story att spinna vidare på i nästa bok.
Trots att jag gillar Läckbergs böcker så kan jag inte komma ifrån att jag verkligen
inte gillar
Patrik och
Erica. Persongalleriet är inte särskilt spännande överhuvudtaget om man ser till den återkommande skaran, men huvudpersonerna är i mitt tycke extremt ointressanta.
/Helena
